Maria Westerberg

 

Skogen strör ut sina pinnar framför mig som vore de ledtrådar till enkelheten och jag älgar på och plockar dem som om jag skulle finna den. Som frestande pusselbitar ligger dessa fragment av viktigheter därute och vill något med mig. De måste ner i korgen som av nödvändighet. Det är så jag samlar ihop mig själv. Med krokvuxenheter i trä, ord och ögonblick. Med grågrenar, rötter och något som liknar frihet. Obetydligheter av inget speciellt värde, men som tillsammans blir väsentligheter av högt värde. Jag täljer och förtäljer om när gränser mellan yrke och liv, dröm och verklighet, människa och natur inte längre är så tydliga.

 

Skogens gröna rum erbjuder mig ett anständigt liv och får mig att våga drömma om det vackra igen. Att plocka pinnar och leva på det är mitt ärliga försök till en bättre värld. Att höja pinnars status från att vara något man trampar på till att få vara med på utställningar och i böcker, att visa att skogen är så mycket mer än en råvaruproduktion, det är min revolution.

Och tycker ni att jag låter patetisk eller romantisk så är det för att jag är det.

 

Pinnpoet - Krönikör - Författare